Första gången jag kände av smärta som sjukdom var för cirka 21 år sedan, jag hade fött min son hösten året före. Plötsligt en dag fick jag nackspärr,vilket ju vem som helst kan få. Grejen var den att stelheten släppte till viss del men värken fanns kvar och jag blev långtissjukskriven första gången i mitt liv vid 26 års ålder.
Det var lätt att skylla på jobbet som var stillasittande och monotont. Jag funderade väl inte så mycket på det då utan jobbade mej tillbaka och lärde mej att leva med smärtan. Jag kommer ihåg att sjukgymnasten sa att min värk berodde på obalanser i hur mina muskler jobbade, till exempel så åkte axelpartiet framåt som ett resultat av att jag burit på mina barn. Jag fick mitt första träningsprogram och i vanlig ordning som den "duktiga flicka" jag är så utförde jag mitt träningsprogram tills jag kände mej bättre och sen använde jag det "vid behov" så att säga.
Med facit i hand lever jag fortfarande med värk i nacke, axlar och armar inte så att jag nu känner av den varje dag vilket jag gjorde under 15 års tid men då och då och på olika sätt. Den ena typen kan ven som helst råka ut för, sitter man i drag eller ligger konstigt under sömnen kan man få ont eller man känner sej lite orolig av olika anledninger vilket gör att axlarna åker upp till öronen. Men, och detta är ett stort men, de åker ner igen vilket gör att det är helt normalt ont som är övergående och en signal från kroppen att något är fel. När bekymren är utredda infinner sej lugnet och axlarna åker ner, värken klingar av och försvinner. Den andra typen, som jag förmodligen kommer få leva med resten av livet, behandlar jag genom LCHF-kost med inslag av paleo och det kommer jag skriva mer om i ett eget inslag.
Dagens positiva; jag har i alla fall en bra hållning!
Ha en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar